"The Axe Murderer" Wanderlei Silva. En av årets bästa matcher. Och kanske tidernas hårdaste MMA-snubbe. Kungen lever! 

Lördagen den 2:a februari är det dags för stor UFC-gala i Las Vegas. En titelfight i fjädervikt kombineras med Alistair Overeems återkomst och en massa annat kul.

José Aldo vs. Frankie Edgar – Titelfight i fjädervikt

Den här matchen saluförs som en så kallad "superfight". Och varför inte? Snabbare, mer tekniskt och mer prestigefyllt än så här blir det knappast i de lättare viktklasserna just nu.

Mästaren Aldo har varit borta från oktagonen i drygt ett år på grund av skador. Eventuell ringrost gör han bäst i att skaka av sig omedelbart, för i motsatt burhörna står en hungrig Frankie Edgar redo att erövra en ny viktklass.

Frankie "The Answer" Edgar gör alltså debut i fjädervikt. Detta efter att han förlorat två raka matcher mot Benson Henderson i lättvikt. Edgar har alltid varit en relativt liten lättviktare. Viktnedgången till 145 pounds kommer därmed inte att påverka Edgar i någon nämnvärd utsträckning.  

Det här är jämnt och svårtippat. Räkna med Formel 1-tempo när Aldo och Edgar stöter ihop. Aldo har stående tekniker i världsklass, och han brukar kunna neutralisera skickliga brottare. Mitt största frågetecken kring fjäderviktsmästaren är på konditionsfronten. Jag misstänker att Aldo kan få vissa problem om matchen går alla fem ronder.

Jag tror att José Aldo kommer att hålla i taktpinnen inledningsvis. I mästerskapsronderna kommer dock Frankie Edgar att ta över succesivt. Edgar måste driva på och lyckas med ett par nedtagningar. Dessutom måste givetvis fotarbetet och boxningen vara på topp. Mitt tips är att Frankie Edgar vinner på split decision.

Rashad Evans vs. Antonio Rogério Nogueira – Lätt tungvikt

Rashad Evans har valt att stanna i lätt tungvikt tillsvidare. Detta blir hans första match efter förlusten mot Jon Jones på UFC 145. "Suga" är självfallet medveten om att vägen tillbaka till en ny titelmatch innehåller ett antal svåra prövningar. I dagsläget är fighters som Alexander Gustafsson, Lyoto Machida, Dan Henderson, Gegard Mousasi och Glover Teixeira hetare på marknaden. Jag menar alltså att Rashad måste briljera på lördag. Om han har för avsikt att bestiga 93-kilosberget igen förstås.

Rogério Nogueira befinner sig i ingenmansland. I UFC har Little Nog 3-2, och han ligger och lurar helt anspråkslöst utanför topp tio. Han har visserligen sett riktigt vass ut i sina vinster, men jag ser inte hur brasilianaren ska kunna bli mycket mer än celeber utfyllnad. Nogueira är 36 år och storhetstiden är med största sannolikhet förbi. Om det är något jag lärt mig under årens lopp så är det att inte underskatta Nogueira-bröderna. Därför nämner jag det långsökta, men ändå möjliga scenariot att Little Nog knockar Rashad Evans. Oddsen säger att man får kring 45 spänn på en satsad tia om det händer.

Mitt tips är att Rashad Evans kommer att brottarmangla Rogério Nogueira i tre ronder. Därefter slänger domarna upp något i stil med 30-27, 30-26, 30-26. 

Alistair Overeem vs. Antonio Silva – Tungvikt

För drygt ett år sedan sparkades Brock Lesnar tillbaka till WWE av muskelbesten från Holland. I maj 2012 skulle Overeem ha mött Junior Dos Santos, men en invecklad och snudd på komisk testosteronhistoria blev för mycket för Nevada State Athletic Commission. Overeem fick nio månaders avstängning. Nu är hästköttätaren tillbaka.

Jag är superladdad inför Overeems återkomst. Hoppas bara att han är ren, för jag är så infernaliskt trött på alla avstängningar och allt dopingsnack. Regler är regler, och Overeem, Nick Diaz med flera är roligare att se i buren än på avbytarbänken.

Antonio Silva har alltid skrällpotential. Det såg vi med besked i matchen mot Fedor Emelianenko och i viss mån mot Travis Browne. Förhoppningsvis bjuder "Bigfoot" upp till dans i Las Vegas. Boxningen, storleken, uthålligheten och i synnerhet submissionfärdigheterna finns där. Bigfoot måste emellertid fightas med ett IQ som närmar sig 200 för att ha en chans. I första ronden bör Bigfoot hålla sig ljusår borta från Overeems nitiska nävar och skenben.

Det mesta talar trots allt för att Alistair Overeem trampar in i buren, laddar sina fotontorpeder och avfyrar en dräpande thaiboxningskanonad. Mitt tips är att Overeem sänker Bigfoot innan ljudvågorna från Bruce Buffers presentationstal hunnit eka runt i Mandalay Bay Events Center.  

Jon Fitch vs. Demian Maia – Weltervikt

UFC levererar i all blygsamhet en högklassig duell i weltervikten. Det har inte snackats särskilt mycket om den här matchen, men vi vet att både Fitch och Maia är världsbäst på sina respektive specialområden. Upplagt för en betydelsefull och kontrastrik holmgång alltså.

Jon Fitch har i det närmaste skapat en egen fightingstil. "The Fitch style" innebär således outtömlig bensintank, brottargegga, press mot buren och decision-seger. Stilen, som gett Fitch ett UFC-record på 14-2, har varit föremål för massiv kritik genom åren. 'Tråkig' är ett epitet som Jon Fitch tvingats dras med. Men tråkig är nog det sista man kan kalla matchen mellan Fitch och Erick Silva på UFC 153.

Demian Maia har hittat tillbaka till sitt levebröd sedan han bytte från mellanvikt till weltervikt. Senast glänste han mot Rick Story på UFC 153. Det är med gudabenådad BJJ som Maia ska överlista den amerikanske antagonisten. Någon enkel resa kommer det inte att bli, och jag måste i tyvärr vara något förutsägbar i min profetia. Mitt tips är att Jon Fitch gör det alla förväntar sig. Han segrar följaktligen på enhälligt domslut.

Joseph Benavidez vs. Ian McCall – Flugvikt

Förra veckan kämpade Demetrious Johnson och John Dodson om flugviktsbältet. Nu är det dags för den grunda flugviktsdivisionen att sålla fram en motståndare till Demetrious "Mighty Mouse" Johnson. Både Benavidez och McCall har förvisso mött Mighty Mouse nyligen, vilket understryker svårigheterna som flugvikten tampas med. Alla möter alla i den lilla toppskara som har en rimlig chans på bältet. Det håller inte i längden. Mitt tips är att Joseph Benavidez är snäppet bättre på alla plan. Därför vinner han på enhälligt domslut. 

En legend tackar för sig

Pride- och tillika UFC-legenden Quinton Jackson gjorde med största sannolikhet sin sista match i oktagonen i lördags. Troligen gjorde han också sitt sista framträdande i betydelsefulla MMA-sammanhang. Visst finns möjligheten att Rampage skriver på för någon mindre organisation, men just nu känns det som att det kvittar.

Bellator tar garanterat emot Rampage med öppna armar, och Muhammed "King Mo" Lawal skulle kunna utgöra en tänkbar motståndare. So what? Rampage lämnar UFC med tre raka förluster och en något bitter eftersmak i ryggen. Den gode ex-champen är inte särskilt het på kampsportsmarknaden enligt mig.

Jag har aldrig varit något stort fan av Rampage Jackson. Jag älskar hans klassiska matcher i Pride och jag beundrar hans MMA-karriär på det stora hela. Men av någon anledning tog jag aldrig honom till mitt hjärta. Eventuellt kan det bero på att jag alltid gillade hans motståndare lite mer, t.ex Wanderlei Silva, Chuck Liddell och Shogun.

Quinton Jackson såg ganska bra ut i lördags. Han tog sig ur besvärliga underlägen och han boxades tekniskt och aggressivt. Nu snackar jag naturligtvis om matchens första hälft. När Rampage väl gick in i väggen så gjorde han det bokstavligt talat. Glover Teixeira kunde i princip blåsa omkull Rampage i tredje ronden. Så illa var det.

Hur bra är Glover Teixeira?      

Brasilianaren Glover Teixeira har fått mycket uppmärksamhet för sin framfusiga stil i oktagonen. I och med lördagens triumf har han 3-0 i UFC. Jag tycker dock att han borde ha avslutat den dödströtte Rampage i andra eller tredje ronden. Teixeira hade flera dominanta positioner på golvet som han inte utnyttjade till fullo. I mina ögon är det rent nonsens att nämna Teixeira i titelfightssammanhang redan nu. Låt honom möta Ryan Bader eller Phil Davis först och främst. Eller möjligtvis vinnaren mellan Rashad Evans och Little Nog. Glover Teixeira bör vinna två-tre matcher till i den täta 205-divisionen innan en bältesmatch överhuvudtaget kommer på tal.         

En suverän show

Anthony Pettis gör verkligen skäl för smeknamnet "Showtime". Det är fantastiskt att se en kille som bjuder på så många tekniska finesser. Mest imponerande är att de faktiskt fungerar effektivt. Sparken mot Donald Cerrones lever satt precis där den skulle. Elegant. Nu ligger Pettis bra till för att få möta vinnaren mellan Benson Henderson och Gilbert Melendez. Och vi minns ju alla att Pettis spöade Bendo i WEC. Jag säger 'ja tack' till killar som trotsar gravitationen. Jag påstår också att Anthony Pettis suddat ut gränserna mellan den verkliga världen och The Matrix. 

En grund flugviktsdivision
UFC har 13 fighters i sin flugviktsdivision för närvarande. Det är magert. Två av dem gjorde upp om titeln i Chicago. Regerande mästaren Demetrious "Mighty Mouse" Johnson besegrade John "The Magician" Dodson med knapp marginal. Jag tittar med visst intresse, och konstaterar att divisionen med 125-poundare behöver få tid på sig att utvecklas. 

Titelfight i flugvikt, ödesmatch i lätta tungvikten och tillspetsad lättviktsaction. Där har ni lördagens UFC on FOX: Johnson vs. Dodson. Kom ihåg att det här kan vara sista gången vi får se Quinton "Rampage" Jackson i relevanta MMA-sammanhang. Bara det är en anledning att boka tv-soffan i helgen.

Quinton Jackson vs. Glover Teixeira – Lätt tungvikt 
Rampage var en av de uppburna män som definierade Pride Fighting Championships. Även om han aldrig blev mästare i Japan, så byggde han skickligt upp en mytisk aura där borta i soluppgångens land. Tillsammans med Wanderlei Silva, Shogun, Fedor, Big Nog, Hendo, Cro Cop och några till blev Rampage ett världsberömt varumärke för sporten Mixed Martial Arts. Med järnkättingen runt halsen, vargylandet och ett antal odödliga matcher har den uttrycksfulle amerikanen säkrat sin plats i historieböckerna. 

När Rampage kom till UFC i början av 2007 var förväntningarna höga. Luften dallrade lite lätt, som när ett riktigt oväder är på gång. Jag minns det som igår. Man gick omkring och undrade om slam-kungen verkligen skulle kunna prestera på den nya tidens kampsportsarena? Svaret kom relativt omgående.

Inom loppet av sju månader hade Rampage undanröjt alla tvivel. Via segrar mot Marvin Eastman, Chuck Liddell och Dan Henderson var Rampage nu UFC-mästare. Dessutom hade han förenat Pride-titeln i mellanvikt med UFC-titeln i lätt tungvikt. Quinton Jackson stod längst fram på jättefartyget och kunde skrika "I’m the king of the world" utan att skämmas.

Sedan kom en dokusåpaslyngel vid namn Forrest Griffin och förstörde allt.

Rampage fick förvisso revansch på ärkefienden Wanderlei Silva på UFC 92. Och han tog en fin skalp mot Lyoto Machida på UFC 123. Men under åren 2010-2011 gick Rampage från att vara på riktigt, till att bli en parodi på sig själv. Han slutade helt enkelt att kännas äkta och ärlig. De senaste åren har Rampage förvandlats från att vara en brutal jävel till att bli en gnällspik som suger de sista dollarna ur sitt varumärke. 

Det är så oerhört rätt av UFC att sätta Rampage mot Glover Teixeira. Jag älskar den här typen av konfrontativa matchningar. Brasilianaren Teixeira har 2-0 i UFC och 19-2 totalt. Överallt utmålas han som "the next big thing". Jag säger inte emot. Teixeira har den där råbarkade killermentaliteten som krävs för att gå långt. Man ska dock komma ihåg att John Hackleman-adepten aldrig mött så här starkt motstånd.

Jag skulle inte bli särskilt förvånad om Rampage knockar Teixeira i första ronden. Frågan är om grinollen med skådespelarambitioner har viljan som krävs för att vinna på lördag? Jag tror inte det. Mitt tips är att Glover Teixeira avslutar i tredje ronden. På submission.

Anthony Pettis vs. Donald Cerrone – Lättvikt 
Det finns många trevliga matcher att göra i UFC:s lättvikt. Pettis mot Cerrone är inget mindre än ett genidrag. Båda är topp tio, båda är prisade WEC-kämpar och båda är på jakt efter en titelfight. Jag utgår från att det här blir galans "Fight of the Night". Mitt tips är att Anthony "Showtime" Pettis vinner på decision.

Thiago Tavares vs. Khabib Nurmagomedov
Det ryska fenomenet Nurmagomedov stegade upp på invägningspodiet iklädd en anskrämlig pälsmössa samt en t-shirt som förkunnade att "if sambo was easy it would be called jiu jitsu". Kaxigt och härligt i största allmänhet. I matchen mot Thiago Tavares behövde Nurmagomedov dock inte använda sig av några sambokunskaper. Det var istället uppstudsig, teknisk och rasande snabb boxning som fällde avgörandet redan i första ronden. Avslutet med furiösa armbågar kommer troligen att sända illavarslande chockvågor till resten av lättviktsdivisionen. "The Eagle", som ryssen kallas, har nu fascinerande 19-0 i karriären och 3-0 i UFC. Jag ser gärna att UFC matchar Nurmagomedov mot någon strax utanför topp tio. Varför inte vinnaren mellan Matt Wiman och T.J Grant eller en boxarkunnig grappler som Jim Miller? Håll ögonen på den här killen. Han kan gå långt. 

Gabriel Gonzaga vs. Ben Rothwell
I matchen mellan köttstyckena Gonzaga och Rothwell fick vi se en ganska förväntad matchbild. "Big Ben" letade knockouter med kioskvältarstatus medan "Napao" gjorde klokt i att använda brottning och BJJ. I andra ronden hittade Gonzaga en stående giljotin, som han raskt förvandlade till en liggande genom att hoppa i guard. Även om läget inte såg helt hopplöst ut så tvingades Rothwell klappa. Det här var som sagt inte Nobelprisvinnande MMA. Men det var lagom underhållande och näringsrikt. Jag kan tänka mig Gonzaga mot Pat Barry eller Cheick Kongo nästa gång. 

Daniel Sarafian vs. C.B Dollaway
Med rörelsemönster som en gräshoppa på speed, kombinerat med surrealistisk snabbhet i händerna, började Sarafian matchen bäst. Den kassaskåpskompakte brasilianaren imponerade i en och en halv rond. Därefter kom tröttheten. Inte helt oväntat med tanke på att Sarafian rör sig som en bantamviktare. Dollaway tog mark ju längre matchen led, men jag tycker inte riktigt att spetskompetensen strålar om den gamle TUF 7-finalisten. Efter en omväxlande och underhållande tredje rond fick domarna till slut fälla avgörandet. De gav sin välsignelse till Dollaway. Jag håller inte med. 

Vitor Belfort vs. Michael Bisping
Den prestigefyllda huvudmatchen kom aldrig riktigt igång. Första ronden bestod av relativt intetsägande positionsletande och klassisk "känna-på-varandra"-filosofi. I förväntad kickboxaranda såklart. Att Belfort eller Bisping skulle välja grappling som förstahandsvapen var ungefär lika sannolikt som att kungen skulle klara ett offentligt tal utan språkliga grodor. 

Jag fick uppfattningen att Michael Bisping var nervös. Den annars så gameplan-orienterade britten kändes osäker och försiktig. "The Count" har visserligen inte gjort sig känd som en ursinnig slugger, men jag har sett honom betydligt resolutare än så här. 

Om Bisping kändes tafflig, så hade Belfort den där kobrablicken redan från start. "The Phenom" har knockat fint folk i oktagonen sedan 1997, och 16 år senare är han fortfarande vass som en alvklinga. Man måste bara buga och ge honom den credit han förtjänar. Belfort utvecklas kanske inte i överljudsfart nuförtiden, men han äger fortfarande oväntad och frapperande knockoutförmåga. Och givetvis en ädel och unik patina som kommer efter ett helt liv i MMA-branschen. 

En bit in i andra ronden levererade Belfort en huvudspark som gjorde att Bisping föll som Berlinmuren. Därmed försvann också Bispings drömmar om en titelmatch. Kanske för gott? Jag har svårt att se hur TUF 3-vinnaren ska orka harva sig igenom tre-fyra mellanviktsutmanare ännu en gång. Och att byta viktklass är knappast aktuellt? 

För Vitor Belfort var det här en stor seger, och den cementerade honom som en allätande mellanviktsslaktare med potential att kliva upp i lätt tungvikt när och om det passar. Jag har emellertid ingen större lust att se Belfort mot varken Anderson Silva eller Jon Jones igen. Låt den rutinerade brasilianaren ta sig an Strikeforcemästaren Luke Rockhold istället. Det kan bli hur intressant som helst.

Får man bli lite knäsvag och längtansfull så här på småtimmarna? Tack! Jag har tränat ordentligt, klarat mig skapligt i MMA-lokalen, ätit hyfsat och sovit helt okej. Jag mår med andra ord bra. Då kommer dundernyheten att Frank Mir ska möta Daniel Cormier på UFC on FOX 7 den 20:e april. Suveränt! 

Visst, Mir och Cormier hade en match inplanerad i höstas på en Strikeforce-gala, men Mir drog då på sig en skada. Nu får vi hoppas att matchen blir av. Det är ingen hemlighet att jag är ett jättestort fan av Frank Mir. Det vet alla ni som följt mina skrifter. Jag tänker inte ens vara snudd på objektiv i det här fallet. Hoppas att ni ursäktar mig. 

Mir vs. Cormier är lite som Dvärgarna vs. Draken Smaug i "The Hobbit". Ingen utomstående jävel ska komma och råna den outtröttlige Frank Mir på sin välförtjänta guldskatt. Det går jag bara inte med på. I den bästa av världar vinner Frank Mir på rear naked choke i tredje ronden. I den sämsta av världar sprutar Daniel Cormier en napalmliknande knytnävssalva över Mir och vinner på TKO i första ronden. Den olympiske brottaren Cormier är absolut inte ofarlig. Jag tycker dock inte att han har den mångsidighet som Mir förfogar över. 

Nä, Frank Mir kommer att ta det här. Det är prestigefyllt och angeläget. Mir kanske aldrig kommer att bli tungviktsmästare igen, men jag tror att han styper ut Cormier till slut. Halleluja.

Thiago Tavares vs. Khabib Nurmagomedov – Lättvikt 
Brasiliansk submissionspecialist mot ryskt utropstecken. Tavares har alltid rört sig strax utanför min intressezon. Inte för att han är tråkig, men för att han verkar ha svårt att ta det där sista, viktiga steget från att vara lovande till att faktiskt rocka fett. Usch, skrev jag verkligen 'rocka fett' i en publicerad text? Fy skäms TXS. Nurmagomedov har 2-0 i UFC, men framförallt 18-0 totalt. Sådana killar får alltid lite extra uppmärksamhet. Nurmagomedov har, likt många ryssar, en sambobakgrund. Därutöver slår och stryper han med framgång. Mitt tips är inte hugget i sten. Jag tror dock att Nurmagomedov vinner på TKO i andra ronden. 

Gabriel Gonzaga vs. Ben Rothwell – Tungvikt 
Jodå, kom igen nu. Erkänn att det här faktiskt är en ganska medryckande matchning. Jag vet, det är lite "The Expendables" över det hela. Bastanta killar med några år på nacken som är ute efter att mosa varandra. Köttarmangel en bra bit ifrån tungviktstoppen. Likväl gillar jag den här typen av matcher som är okomplicerade och snudd på klichéartade.

Gabriel Gonzaga hade sina femton minuter i rampljuset när han huvudsparkade Cro Cop lealös på UFC 70. Därefter förlorade "Napão" mot Randy Couture i en riktigt hyfsad titelmatch. Nuförtiden står Gonzaga i skuggan av en ny generation tungviktare, och för att inte bli hopplöst akterseglad bör han utmärka sig ordentligt i São Paulo. Segerreceptet på lördag består av gorillaboxning, nedtagningsförsök och submissions.

Ben Rothwell har varit med länge. Den store Ben visar upp mycket vilja i buren, men det är ingen paradigmskiftande MMA-fighter vi talar om. Likafullt knockade han den lovande ungtuppen Brendan Schaub i första ronden på UFC 145. Det är alltså bredaxlad machoboxning som gäller för klocktornet Rothwell. Jag förutsätter att lördagens fight kommer att kunna liknas vid den norrländska delikatessen skrovmål inbakat i en calzone. En grotesk och kaloririk snabbmatshybrid med andra ord. Mitt tips är att Gabriel Gonzaga vinner på arm triangle choke i andra ronden. 

Daniel Sarafian vs. C.B Dollaway – Mellanvikt 
Här har vi två före detta TUF-deltagare som något överraskande fått äran att visa upp sig i galans co-main event. Sarafian gör UFC-debut, och brasilianaren har såväl knockoutkraft som avgörande submissions. C.B Dollaway börjar bli ordentligt rutinerad, men han levde aldrig riktigt upp till hypen. I São Paulo kommer han med största sannolikhet att jaga nedtagningar och ett avslut på marken. Mitt tips är att Sarafian måste hålla sig på fötterna. Då vinner han på decision. 

Vitor Belfort vs. Michael Bisping – Mellanvikt 
Det här är spännande. Dels för att både Belfort och Bisping rör sig i den absoluta toppen av mellanviktsdivisionen. Men också för att jag har blivit ett regelrätt Michael Bisping-fan. Jo, ni hörde rätt. Hör och häpna. Sakta men säkert har den brittiske skitsnackaren krupit in under skinnet på mig, och numera respekterar jag honom storligen. Det tog några år vill jag lova.

"The Count" har fina 13-4 i UFC. Det är inte bara en utomordentlig statistik; Bisping börjar dessutom vara en av de mest rutinerade i oktagonen. Någonsin. När jag tittar igenom hans record är det endast förlusten mot Wanderlei Silva som stör mig. Där gjorde Bisping ingen kanonmatch. Men det är historia nu, och på lördag handlar det om att bevisa att han är redo för en titelmatch. 

Vitor Belfort visade så kallad stake när han med kort varsel tog sig an Jon Jones i lätt tungvikt på UFC 152. Ingen trodde att mellanviktaren "The Phenom" skulle ha skuggan av en chans mot kungen i 205 pounds, men Belfort gjorde klart godkänt ifrån sig. Det exceptionella med Vitor Belfort är att han har varit aktuell på MMA-cirkusen i över 15 år. I min värld kallas det respekt.

Problemet för Belfort är att han förlorade på ett något generande sätt mot Anderson Silva på UFC 126. Självklart minns ni Silvas Karate Kid-spark som fällde Belfort i första ronden. Den spark som numera rullar i alla highlight-program. Jag undrar om någon är särskilt sugen på att se Silva vs. Belfort igen? "The Fastest Hands in MMA" har redan haft sin chans så att säga.

Belfort vs. Bisping kommer med största sannolikhet att handla om boxning och om strategi. Den som mot förmodan går för, och lyckas med, nedtagningar har en klar fördel. Jag påstår att Belfort har bättre knockoutförmåga, medan Bisping är smartare och mer tålmodig. Inte helt enkelt att förutsäga alltså. Mitt tips är att Michael Bisping vinner på decision. Därefter får han sin efterlängtade titelmatch mot "The Spider". Det är han fan i mig värd.

Så var den här. Postern för UFC 159. UFC väljer som vanligt att gå försiktigt fram och struntar i allt vad fantasifullhet och skaparglädje heter. Affischen är enkel men ändå hyfsat slagkraftig. Jag ger den godkänt. Inte mer. I dagsläget är endast en match klar för UFC 159, och det är huvudmatchen mellan mästaren Jon Jones och utmanaren Chael Sonnen. Vem är er favorit?